Gårdagen började med att Lwani inte för sitt liv kunde begripa vart tusan de hemska varelserna som tydligen terroriserade trakten oavbrutet höll hus. Om de nu förpestade (eller gjorde slut på) livet för så många, borde det inte gå att hitta dem ganska lätt då? Man kunde ju tyckt det.
Eller så borde kanske Lwani stannat och frågat någon om vägen. Men sånt gör man ju bara inte, tyckte hon. En nightelf hittar ju såklart i den skog hon kommer ifrån. FRÅGA nån? Pffft.
Precis när hon gett upp totalt så sprang hon till slut på de hemska varelsarna som skulle dödas. Men det var då tusan att det inte går att plocka av dem skinnet! De är väl lika lurviga som vilken pälsbeklädd varelse som helst. Bara för att de går på två ben, är det omoraliskt då eller något?
Eftersom Lwani gjort så mycket fantastiskt i skogarna i trakten tyckte Mathrengyl att hon skulle sticka någon annanstans ett tag. Lwani förstod inte riktigt vad som hände. Hon fick en spell som gick att använda, så hon tänkte att det är väl bäst att testa.
Plötsligt var Lwani någonstans där ljuset var väldigt konstigt, och framför henne stod en kossa! Den liknade ju ingenting hon sett tidigare, så hon blev lite rädd. Tänk om den blev arg när hon fnissade åt hur utomordentligt fånig den såg ut? Men det verkade inte som att kossan var intresserad av att slåss, så Lwani gick för att se sig omkring på denna nya konstiga plats.
Det första Lwani hittade som var till någon nytta var en balja där hon kunde bada sina fötter. Man blir ju trött i dem av att kuta runt och slå ihjäl saker! Men hon väcktes ur sina funderingar om huruvida hennes skor kanske inte var de bästa av att druiden i rummet tyckte att hon skulle gå och tala med den stora björn-anden. Den skulle tydligen vara väldigt vis och kunna lära Lwani ett och annat.
Det lät som en bra idé, tyckte Lwani, så hon sprang iväg för att leta rätt på bamsen.
Denna plats verkade ju inte riktigt följa naturens lagar. Sjön som Lwani hittade hade blivit alldeles sned. Eller så hade den alltid varit det. Men vad var det som gjorde att vattnet inte rann iväg när allt lutade sådär?
Och den stora björn-anden verkade lite konstig den med (klicka på bilden och läs texten). Den nosade på Lwani, som tycket att om den inte ens kunde bestämma sig för vilket humör den var på tänkte hon inte bemöda sig med att blir rädd för den. Sedan pratade björnen om hur man skulle vara som druid. Lwani lyssnade med ett halvt öra på björnens prat om att de flesta unga druider är lite för ivriga medan hon otåligt undrade när allt detta tjat skulle vara över.
Men hur skulle hon komma hem nu då när hon var klar med sin lektion? Det var det ju ingen som sagt något om! Det var ju tur att en snäll person kunde tipsa om att det fanns flygtaxi i närheten. Lwani var helt begeistrad i hela prylen! Fast lite läskigt var det att susa fram över det stora havet helt i nån hippogrifs våld…
Man kunde ju ta båten också, och det provade Lwani gladeligen. För hur det nu var så kunde aldrig folket bestämma sig vilken sida de helst såg Lwani på. Vart hon än var så var det någon som undrade om hon inte kunde ta sig över till andra sidan vattnet och lämna den eller den grejen eller gå och fråga någon någonting. “Det var ett himla spring!”, utbrast Lwani till slut när ytterligare en person undrade om hon hade vägarna över vattnet.
Rätt som det var när Lwani höll på att slå ihjäl krabbor åt en gnome som behövde benen till sin nya uppfinning (för DET var ju logiskt, men Lwani tyckte att det var lite magiskt med hela grejen med teknologi, så hon tänkte ju inte ifrågasätta honom) kom Rhodena förbi och undrade om Lwani behövde något bättre att slåss med. Och Lwani kunde ju inte neka till att det vore skönt om hon slapp bli själsligt displacead hela tiden, så hon hängde på till dvärg-byn som Rhodena händigt nog skaffade fram en portal till.
Det var ju lite märkligt att hon kunde göra det, tyckte Lwani och började fundera på om Rhodena var någon sorts häxa och om hon borde vara rädd för henne. Lwanis misstankar bekräftades när Rhodena förvandlade henne till ett får helt plötsligt!
Men har man fått nya kläder och en stor fin klubba, då är det ju bara att hålla god min, tänkte Lwani och hoppades att förtrollningen inte var permanent.
Som tur var gick det över, och även om Lwani var lite misstänksam över vart Rhodena tänkte skicka henne så gick hon igenom portalen som trollades fram åt henne. Den ledde henne till Darnassus, och det var ju inte därifrån hon kommit, men Lwani var ganska glad att hon var någonstans hon kände igen sig i alla fall! Hon hade ju kunnat hamna varsomhelst. “Vem vet hur de där magiska teleporteringsprylarna funkar?” tänkte hon, fast hon hade en känsla av att hon skulle få vänja sig.
Hon övervägde att slå ihjäl en ekorre för att testa sin nya klubba, men den var så söt, så hon var tvungen att låta bli.
Lwani flög hippogrif tillbaka till Darkshore och försökte lura en björn, men det var ganska lönlöst eftersom den aldrig gick i hennes listiga fällor.
Så till slut gav hon upp och tänkte att hon kunde försöka nästa dag. Och tog hon in på värdshuset i Darkshore, letade upp en fluffig säng och somnade…