Den här dagen kunde väl ändå inte bli lika dålig som den föregående, tänkte Lwani medan hon åkte fågelaktig taxi.
I Auberdine hade en tauren förirrat sig in mitt bland anständigt folk och roade sig nu med att slå på dem. Det gick inte för sig. Lwani tänkte inte låta någon annan förstöra hennes dag, så hon smög upp bakom honom (eller om det nu var en hon) och klöste. Han upptäckte den elaka katten försent och förlorade alldeles för mycket blod.
När han var död försökte Lwani dra ner honom i ån så att hans anskrämliga kropp kunde förpassas till ett mindre angenämt ställe. Men av någon anledning gick det inte att flytta på honom alls. Lwani fick höra att lik inte gick an att bära på alls.
Pfah, hon hade ju haft ett illaluktande huvud i ryggan vid något tillfälle, så varför inte?
Eftersom situationen i Auberdine verkade avklarad for Lwani vidare. Den här dagen började bra. Hon kände sig nyttig och duktig som dödade elakingar så att folk kunde levla ifred.
Världen var full av otäcka monster som behövde dödas. Inte kunde de få springa runt obehindrat heller!
Det var lättare att döda stora drakar med tre huvuden som försökte förgifta en utan att få samvetskval. “Det var självförsvar!” Jo, det var lätt att säga.
Även om Lwani faktiskt kunde låta bli att gå till stranden när det var drakar på den. De letade ju inte efter henne. Men vaddå? Idag har de stranden, imorgon får man inte vara i skogen, till slut sitter väl alla på varsin bergstopp och skakar av rädsla, och hur kul kommer DET vara? Nä, just det.
Såklart fanns det statyer att samla idag med. Attans att folk inte kunde hålla ordning på sina grejer. Om de var så slarviga, vart fick de alla pengar ifrån? Allt måste ju gå åt till att betala folk som sysselsatte sig med att plocka rätt på grejerna de slängde omkring sig. Vem betalade någonsin dessa slarvpellar för någonting?
En liten röst i Lwanis huvud sa henne att antagligen var statyerna hon plockade upp mycket mer värda än hon fick för dem. Antagligen var det inte hennes uppdragsgivare som hade slarvat bort dem heller…
Men det där är ju sånt man inte behöver bry sig om. Lwani hade aldrig sett någon polis, så det var säkert ingen fara om man bröt mot några eventuella lagar.
Lwanis väskor var fulla av statyer, så hon behövde lämpa av dom någonstans. I Darnassus hittade hon en stor katt som hon försökte mäta sig med. Lillkissen blev livrädd och sprang och gömde sig bakom Lwani.
Lwani tog båten tillbaka. Även fast hon tyckte att det var onaturligt för en katt att vara på havet. Det gungade och hade sig. Lwani ställde sig längst fram. Hon måste ju hålla koll så att de körde rätt med den här träbiten.
Som tur var verkade det som att kaptenen var lika bra och dum som de där fågelaktiga varelsarna. Han väjde inte för småbåtar han inte. Nu fanns det ju inga, men det kunde väl inte han se, trodde Lwani. Han verkade i alla fall inte speciellt bekymrad för om någon skulle råkat vara i vägen.
Efter att ha dödat en del krabbor och spindlar som bar runt på saker Lwani eller någon annan tvunget behövde hittade Lwani Idesbald igen. Han tyckte Lillkissen var söt och undrade om den behövde mjölk.
Lwani tyckte att det vore ju bra om Lillkissen blev en stor kisse. Då kunde hon rida på den istället för att springa själv. Det vore ju praktiskt…